Helenas gröna rum

Helenas gröna rum

Om bloggen

Min plats i en alltmer förunderlig värld. Här hittar man inga strikta hem i vitt, vitt, vitt eller en massa onödigt dyra designprylar. Däremot så skriver jag om det som inspirerar och berör mig och om de känslor som jag eftersträvar i livet: ärlighet och lite jävlar anamma!

Vill man nå mig kan man maila mig! helena-g@glocalnet.net

Mobbning

LärarfilosoferingarPosted by gronarum.com 17 Jan, 2011 22:02:56

I skollagen står det att alla skolor skall ha en utarbetad plan mot mobbning. Det är rektorns yttersta ansvar att se till att det upprättas någon form av plan/handledning/grupp eller dylikt för att stävja mobbningen. Det finns Farsta modellen, Olweusprogrammet, Friends, Lugna gatan, you name it - det finns en uppsjö av alternativ. Rektorn beslutar vilken typ av plan man skall ha och lärarna är de som skall se till att man följer den.

Tanken är god och mobbning i alla formen skall självklart alltid stävjas - men det finns ett stort inbyggt problem som rätt så sinnrikt är inbyggt i själva systemet. Problemet kallas SAMHÄLLET och FÖRÄLDRAR. Det är nämligen hemma, hos föräldrarna som grunden läggs. Värderingarna kommer (förhoppningsvis) från hemmet och de vuxna som eleven omger sig med. Redan där stöter vi lärare på patrull. För kan man tänka sig, det finns föräldrar vars värderingar inte är riktigt rumsrena. De finns föräldrar som inte orkar, vill eller bryr sig om att uppfostra sina barn hela vägen till skolan och som gladeligen gömmer sig bakom "allt är skolans fel" och inte vill se sin egen del i problematiken. De barnen får en dålig självkänsla, växer av att trycka ner andra och passar på att lätta på trycket (läs: mobbas) när ingen annan ser.

Sen så kommer vi till samhället. Skolan speglar ALLTID det samhälle vi lever i - på gott och ont. Det kommer aldrig finnas 30 snälla elever i en klass, elever som aldrig mobbar varann- så länge ett av sveriges största folknöjen är att se Idol (och andra liknande program) där man hånar, förkastar och röstar ut unga människor och dessutom gör det med en elak glimt i ögonen. För snälla program, det är de faktiskt inte. Det finns mängdes av andra liknelser men ni vet nog alla vad jag menar. Sen har vi World of warcraft eller Wow, i folkmun. Pojkar som sitter nätterna igenom och dödar och lemlästar sina fiender. Är de snälla och timida när de kommer till skolan? Utvilade och med sunda värderingar vid en konfrontation? Skulle inte tro det. Om man för några timmar sen blåste skallen av de som anföll en backar man inte när det vankas bråk i plugget. Eller så är det det man gör, för man förmår inte toilka de naturliga signalerna som vi människor ger varandra när vi samspelar med varandra.

Sen så har vi Lärarhögskolan. Jag säger bara en sak: SUCK. För min egen del var det tur att jag hade 3 års lärarerfarenhet innan jag började plugga- för på Lärarhögskolan fick man inte alls den utbildning eller hjälp man behövde för att komma tillrätta med mobbning i skolor. Det blev livets hårda bana för många av mina kursare kan jag säga. De gick hem och grinade och kunde bara inte förstå hur illa det kunde vara- och är - på sina ställen.

Vad är det då som har fått mig att gå igång nu då? Jo, det var en insändare till DN's "Insida" som har gnagit i mig sedan någon vecka tillbaks. Det handlade om att nu börjar skolan igen, en ny termin med ny mobbning, mer mobbning och de värdelösa lärarna gör som vanligt ingenting. Stackars alla barn. Ungefär så lät den i mina öron. Jag blev inte speciellt upprörd då, har hört det förut, men nu har den gått och gnagit i mig i någon veckas tid.

För vem förväntar sig egentligen storverk av oss med de förutsättningar som finns? Allvarligt talat? De flesta lärare jag känner förtjänar banne mig en medalj för det arbete de utför. De sliter och kämpar, mot alla odds och med skitlön, skitchefer (!) och med tunga elevgrupper.

Det enda vi- ni - kan göra är att ge våra barn så sunda värderingar det bara går, begränsa deras tv-intag (jag är allvarlig nu) och ständigt föra en diskussion hemma om vad som pågår i världen omkring oss. Diskutera, reflektera och värdera. Empati är något som kan läras in i tidig ålder, tro inget annat. Det kommer inte av sig själv, det måste påvisas, instrueras och användas som ett aktivt verktyg i allt vi gör. Själv har jag aldrig förstått varför så många föräldrar gömmer sig bakom lärarnas ryggar.
"Är mitt barn dumt, mobbar det eller rentav mobbas?" Ställer man sig den frågan emellanåt och frågar, faktiskt frågar sitt barn hur det ligger till då blir man kanske inte så förvånad den gången som skolan larmar. Och snälla föräldrar- Tro inte att skolan kan göra allt eller rädda alla situationer. Ni måste hjälpa till, bry er om och AGERA! Bjud in de andra föräldrarna till samtal. Våga ringa! Våga vara obekväm! Om föräldrarna i klasserna har en bra dialog så är hälften vunnet. För vem vågar bråka med Kalle när hans mamma är så trevlig och har så bra kontakt med Nisses och Bosses mamma och pappa. Vi föräldrar måste ju hjälpa varandra! Bjuda till!

Det finns också barn som inte är snälla barn. Kanske inte onda heller men de är helt enkelt inte av samma skrot och korn som de flesta. Men det är en annan diskussion. Vid ett annat tillfälle.

Vad tycker ni???


Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.